Regeringen uppger som orsak att nedskärningen av sjukpenningen stärker statens ekonomi med 60 miljoner euro om året. Beloppet i fråga är 0,069 procent av statens alla utgifter på 87,6 miljarder i nästa år. Att man på ett tag skär ned den enda inkomsten för en långtidssjuk arbetstagare med 15–20 procent är sannerligen ett dyrt pris på en närapå obefintligt nytta för staten, men det är vad regeringen håller på att driva igenom.
Sjukpenningen är avsedd att vara en försäkring som finansieras med lönen, för att trygga inkomsten om man är sjuk. För tehyiterna skulle nedskärningen kännas i den egna penningpåsen när en långvarig sjukdom inträffar genast när löneutbetalningen enligt kollektivavtalet upphör.
Löntagarna får nedskärningen av sjukpenningsförmånen delvis tillbaka med tiden, när lönebikostnaderna minskar och andelen lön som blir kvar i handen för arbetstagaren ökar. Detta är dock inte till någon glädje för långtidssjuka utan både hälsa och lön.
Få av oss tänker på att en svår sjukdom kan träffa oss själva, men för några blir det så.
Vi vill tro att Finland är en välfärdsstat som på våra vägnar tar hand om slika frågor kring grundläggande utkomst. Förtroendet för tryggheten som staten ordnar måste dock bedömas på basis av fakta.
Skulle du klara dig om din månadsinkomst krympte med 1 800 euro?
Redan regeringen Sipilä skar ned beloppet av sjukpenningen i början av år 2016. Om nedskärningen som regeringen Orpo driver verkställs kommer sjukpenningen för en heltidsarbetande arbetstagare med en medelinkomst på 3 500 euro i månaden att klippas med 475 euro i månaden.
Resultatet för en familj vars vardag bygger på en månadsinkomst på 3 500 euro vore att den måste klara sig på drygt 1 700 euro brutto i månaden. Sjukpenningen skulle således minska med 1 800 euro. Endast ett fåtal kan vara beredda på en minskning i den storleksordningen.
Man borde fråga om djukpenningen längre fyller sitt egentliga syfte. De obligatoriska levnadskostnaderna för en arbetstagare minskar inte under långvarig sjukfrånvaro, även om inkomsterna skulle minska. Den ekonomiska tryggheten av sjukpenningen skulle bli synnerligen svag.
Man kan förmoda att mången vanlig löntagare skulle falla i skuld på grund av sin svåra sjukdom. De som inte får lån eller ens annars kan lappa nedfallet av sina inkomster skulle sitta trängst till.
En nedskärning på 20 procent på grund av en besparing på bara 0,069 procent?
Tehyiterna sköter dem vars sjukpenning nu är på väg att skäras ned. Penningbrist ökar problemen för långtidssjuka i arbetsför ålder och försämrar hela deras livssituation. Nedskärningen skulle också återspeglas i vårdarbetet på ett negativt sätt.
Statsekonomin måste förbättras, men man bör grunna över hur det görs. Är det faktiskt skäl att klippa bort 20 procent av inkomsten för en vanlig arbetstagare då hen är sjuk, så att statens utgifter kan minskas med mindre en promille?
Det är inte fråga om ett tvång att göra nedskärningen för att förbättra statsekonomin, utan om ett val mellan denna och andra sparåtgärder.