Minister Satonen har meddelat att arbetsmarknadsparterna i Finland sinsemellan bör komma överens om en arbetsmarknadsmodell enligt vilken löneförhöjningspolitiken i kollektivavtalsförhandlingarna i fortsättningen utformas på en enhetlig och hållbar nivå. Regeringen har meddelat att om organisationerna inte kommer överens i frågan, kommer regeringen att driva igenom en lagändring enligt vilken varken riksförlikningsmannen eller förlikningsnämnden kan överskrida den allmänna linjen för lönejusteringar i sina förlikningsförslag.
Denna skrivning i regeringsprogrammet är nu på öppen remissbehandling. Regeringen har såvitt känt inte ens låtit göra en bedömning av sitt förslag om huruvida en sådan lagändring kan göras i Finland. Om utvärderingen hade gjorts skulle det ha blivit tydligt för alla att det är omöjligt att genomföra denna skrivning i regeringsprogrammet.
Inom EU erkänns fullt ut rätten till förhandlingar om löneökningar kollektivavtal och skyddas rätten till löneförhandlingar för låg- och medelavlönade arbetstagare
I EU-rätten definieras medborgarnas grundläggande rättigheter som en del av EU-rätten. Artikel 12 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanterar rätten att organisera sig och artikel 28 garanterar rätten för arbetstagare och deras organisationer att kollektivt förhandla och komma överens om arbetsvillkor genom kollektivavtal. Enligt artikel 51 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är finska staten i egenskap av EU-medlemsstat skyldig att respektera dessa rättigheter, iaktta principerna i stadgan och främja tillämpningen av dem i Finland.
EU:s grundläggande rättigheter definieras närmare i de rättsliga bestämmelser som EU-institutionerna ger. EU:s nya minimilönedirektiv (2022/2041) ålägger medlemsstaterna att främja kollektivförhandlingar på olika sätt när de fastställer minimilöner. Direktivets tvååriga genomförandeperiod pågår fortfarande, och inom denna tid är Finland skyldigt att se till att skyldigheterna i enlighet med direktivet uppfylls i Finlands lagstiftning.
Minimilönedirektivet förutsätter att medlemsländerna stärker och utvecklar arbetsmarknadsparternas kapacitet att delta i löneförhandlingar. I artikel 4 i direktivet fastställs skyldigheten att respektera arbetstagarnas fulla rätt till kollektivförhandlingar. Medlemsstaten är också skyldig att säkerställa att arbetsmarknadsparterna ges en reell möjlighet att delta i lönesättningen. Enligt direktivet är medlemsstaterna skyldiga att sörja för ett system för kollektivförhandlingar som möjliggör en skälig levnadsstandard, samtidigt som man tar särskild hänsyn till låg- och medelinkomstgrupper och möjliggör en inriktning på uppåtriktad lönekonvergens. Det handlar om friheten att förhandla och genom kollektivavtal komma överens om att höja lägre löner mer än andra löner. Det är fråga om just skyddet av rätten att förhandla och ingå avtal genom kollektivavtal vid lönesättningen.
Riksförlikningsmannen är en statlig tjänsteman, och förlikning är en myndighetsverksamhet som påverkar utövandet av rätten till kollektivförhandlingar och förhandlingar gällande kollektivavtal. Förlikningen får inte vara knuten till sådana på förhand fastställda nivåer av resultatet av överenskommelsen som undergräver friheten för parterna i tvisten att förhandla och fastställa sina egna villkor. Det är också förbjudet att göra förlikningar på ett sådant sätt att det försvårar för låg- och medelinkomsttagare att minska löneskillnaderna genom att höja lönerna högre än den allmänna löneökningspolitiken. Skrivningen i regeringsprogrammet och minimilönedirektivet är på kollisionskurs.
Den rättsliga ramen utgörs av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner, den europeiska sociala stadgan och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Finland är också bundet av flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Finland är skyldigt att följa i sin lagstiftning. Enligt artikel 8.2 i artikel 87 i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention om föreningsfrihet är det förbjudet för en stat att anta eller tillämpa sin lagstiftning på ett sätt som strider mot de garantier som föreskrivs i konventionen. Föremål för skyddet är även enligt artikel 3.1 i konventionen rätten för arbetsmarknadens parter att organisera sin verksamhet och utarbeta sina arbetsprogram fritt. I artikel 3.2 i konventionen förbjuds uttryckligen alla åtgärder från offentliga myndigheters sida som gör det svårare för fackförbund att utöva sin verksamhet efter eget gottfinnande. En kärnuppgift för fackförbund är att sätta upp löneökningsmål och bestämma nivån på den löneförhöjning som är acceptabel för medlemmarna. Riksförlikningsmannen är en offentlig myndighet och därför kan lagen inte förbjuda att man i förlikningsförslaget tar med förslag till löneförhöjningar i enlighet med de riktlinjer som den organisation som är part i tvisten har beslutat. En sådan förlikning i arbetstvister skulle hindra myndigheterna från att bedriva facklig verksamhet, och en sådan reglering är otvetydigt förbjuden enligt ILO:s konvention 87.
Finland har ratificerat ILO:s konvention nummer 98 om arbetstagares organisationsrätt och kollektiva förhandlingsrätt. Enligt artikel 2 i konventionen är Finland skyldigt att ge fackförbunden ett tillfredsställande skydd mot motpartens inblandning i den fackliga verksamheten. Eftersom staten är skyldig att tillhandahålla ett sådant skydd mot inblandning från en facklig motståndare säger det sig självt att staten inte själv får föreskriva myndighetsförfaranden som redan skulle påverka de utgångspunkter på basis av vilka löneförhöjningsförslag under hot om stridsåtgärder det faktiskt är förnuftigt att ett fackförbund lägger fram vid förhandlingar och förlikningar. I så fall skulle begränsningar av förlikningen i själva verket redan påverka fastställandet av fackförbundens mål, det vill säga deras verksamhet, och detta är inte tillåtet.
Enligt artikel 98.4 i ILO-konventionen är staterna skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att utveckla och implementera sådana förfarandesätt som stöder frivilliga kollektivförhandlingar. Det väsentliga i bestämmelsen är att förhandlingarna är frivilliga och att staten är skyldig att stödja denna frivillighet, vilket även inbegriper frihet att fastställa löneökningsmål och en acceptabel löneökningsnivå. Till stöd för frivilliga kollektivavtalsförhandlingar är det knappast någon som skulle argumentera för ett förfarande där det är förbjudet att ta hänsyn till den andra partens eget förslag till avtalets innehåll.
ILO:s konvention nummer 154 innehåller bestämmelser som är bindande för Finland om främjande av ett kollektivt förhandlingsförfarande. Enligt artikel 5.1 i konventionen är staten skyldig att vidta åtgärder för att främja kollektivförhandlingar i enlighet med nationella förhållanden och enligt artikel 5.2 e förutsätts det att organ och metoder för att lösa arbetskonflikter ska utformas på ett sådant sätt att de bidrar till tillämpningen av ett kollektivt förhandlingsförfarande. Förlikning får därför inte regleras på ett sådant sätt att den bidrar till att försvaga innehållet i förhandlingsrätten eller möjligheterna att utöva den. Den förlikning som föreslås i skrivningen i regeringsprogrammet och som gör det omöjligt att nå ett avtalet på de villkor som man själv fastställt, är förlikning som hindrar utövandet av förhandlingsrätten, vilket ILO:s konvention 154 förbjuder.
I artikel 6 i den europeiska sociala stadgan, som också är bindande för Finland, föreskrivs en skyldighet för staterna att främja ett system med frivilliga förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare, och en skyldighet att främja inrättandet och tillämpningen av ett lämpligt förlikningsförfarande för att avgöra arbetskonflikter. Förlikningen omfattas därför av det krav på objektivitet som fastställs i stadgan. Efter den ändring som föreslås i skrivningen i regeringsprogrammet skulle förlikningen inte längre vara ändamålsenlig, eftersom den skulle ha begränsat förlikningen till ensidig förlikning och endast försvagat arbetstagarnas förhandlings- och avtalsmöjligheter.
Sist, men inte minst innehåller artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna en bestämmelse om föreningsfrihet. Finland är också bundet av denna konvention och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna behandlar mål som gäller tolkningen av konventionen. I sin praxis har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna slagit fast att en stat, som förbundit sig till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, är skyldig att bland annat se till att genom kollektivavtal förbättra fackförbundens möjligheter att förbättra sina medlemmars arbetsvillkor och att deras ställning på arbetsplatsen inte försvagas eller försvåras. Att göra det svårare för fackförbund att förhandla och nå en överenskommelse skulle vara att tvinga parterna till förlikning, där man vet på förhand att förlikningen är helt meningslös, vilket innebär att en sådan förlikning skulle också strida mot detta avtal.
Meanwhile in Finland: Arbetstagarnas faktiska förhandlingsmöjligheter och deras rätt att vidta stridsåtgärder skulle begränsas på grund av förlikning som man vet är meningslös
Enligt lagen är det förbjudet för en part i en arbetskonflikt att vidta stridsåtgärder under den uppsägningstid på 14 dygn som riksförlikningsmannen har reserverat för förlikning. Av särskilda sociala skäl kan regeringen förlänga denna förbudsperiod för den lagstadgade rätten till kollektiva åtgärder. I skrivelsen i regeringsprogrammet föreslås nu en ändring till följd av vilken, då fackförbundets lönekrav är högre än den allmänna linjen, detta tidsbegränsade förbud av rätten till arbetskonflikter skulle genomdrivas för att ordna en sådan förlikning vid vilken man inte ens kan ta hänsyn till den ena partens förslag. Är detta den utveckling av arbetsmarknadsparternas förmåga att delta i löneförhandlingar som EU kräver av den finska regeringen?
Europeiska kommissionen ansvarar för att se till att EU-lagstiftningen tillämpas korrekt. Kommissionen kommer att vidta åtgärder om ett EU-land inte implementerar direktivet fullt ut eller gör det på ett felaktigt sätt. Om denna skrivning i regeringsprogrammet skulle bli lag i Finland, skulle det vara en öppen inbjudan till kommissionen.
Kommer EU:s före detta mönsterelev att få gå om en årskurs? Är detta verkligen vad regeringen vill, minister Satonen?
Att snegla mot Sverige ger inte alltid svar
Varje stat måste självständigt bedöma lämpligheten och genomförbarheten för sina egna lagstiftningsprojekt. Dessa problem kan inte lösas genom att snegla mot grannen.
I Sverige föreskriver förordningen att förlikningsmannen ska i sin förlikningsverksamhet ta hänsyn till genombrottet i exportindustrins så kallade allmänna löneförhöjning. Detta grundar sig inte enbart på den reglering som den svenska lagstiftaren har genomfört utan ömsesidig överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter, utan grunden till förordningen utgörs av det så kallade industriavtalet, som fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna godkände på 1990-talet. Det är en feltolkning att påstå att det även i Sverige skulle ha ansetts att lagstiftaren skulle kunna lagstifta om att begränsa förlikningsmannens befogenheter till en allmän linje utan en egen överenskommelse, det vill säga vilja, mellan arbetstagarna och arbetsgivarna. Om svenska fackförbund eller arbetsgivarorganisationer skulle bryta sig loss från sin ömsesidiga överenskommelse, skulle grunden för regleringen försvinna på en gång.
Skrivelsen i regeringsprogrammet för Orpos regering avviker avsevärt från detta. Det är fråga om en lagändring, som innebär en permanent lagändring, och arbetsmarknadsorganisationerna kan inte längre påverka saken genom sin egen avtalsenliga verksamhet. Fackförbundens grundläggande rättigheter, avtalsautonomi och reella rätt att förhandla och avtala om sina medlemmars löner skulle för alltid cementeras i vad någon eller några andra yrkesgrupper tidigare har kommit överens om. Förlikningsmannen skulle omfattas av permanenta begränsningar av vad hen kan ta hänsyn till i sina förlikningsförslag. Det är inte möjligt.
Skrivelsen i regeringsprogrammet är en bluff. Om arbetsmarknadsparterna inte kan enas och avtala om en ny arbetsmarknadsmodell, kommer regeringen i själva verket inte att kunna gå vidare med lagstiftningsprojektet – åtminstone inte lagligt eller i enlighet med internationella åtaganden. I så fall skulle vi stå inför rättsliga förfaranden.