Ärade ministrar,
Jag börjar med en kort repetition. Krisen inom social- och hälsovården och bristen på vårdare är högst påtaglig. Om den, ärade ministrar, hittar ni en enorm mängd information även i statsrådets egna informationskällor. Vårdarbristen måste lösas.
Några dellösningar i liten skala kan hittas med hjälp av arbetsgruppen som tillsatts av minister Kiuru. Men: det lönar sig inte att vilseleda sig själv – vårdarbristen löses inte utan en tydlig förbättring av löner och arbetsförhållanden.
Vi, Tehy och SuPer, har som lösning föreslagit ett femårigt räddningsprogram för social- och hälsovårdsbranschen, vilket skulle öka lönerna för social- och hälsovårdens personal med 3,6 procent varje år utöver normala avtalshöjningar. Finansieringen av programmet skulle tillhandahållas av statsmakten, i vars armar social- och hälsovårdens tjänster befinner sig även i praktiken från början av nästa år.
Kommunsektorns avtalsperiod upphörde den 28 februari. Samma dag avbröt Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT förhandlingarna. För att påskynda dem införde vårdarorganisationerna senare ett förbud mot övertid och byte av arbetsskift, samt två strejkhot. Man medlade i arbetskonflikten i flera veckor utan resultat.
Riksförlikningsmannens förlikningsförslag, som vi förkastade, innehöll inga element för att korrigera vårdarbristen – varken vad gäller löner eller för att förbättra arbetsförhållanden. Tvärtom skulle förslaget till och med ha försvagat den nuvarande situationen för vårdarna.
Idag är det den fjärde dagen av vår lagliga stridsåtgärd. Idag kl. 11.00 har jag hörts av social- och hälsovårdsministeriet om lagen om säkerställande av patientsäkerheten vid arbetskonflikt inom hälso- och sjukvården. Ur vårdarnas synvinkel är det lagen om tvångsarbete. Situationen är helt obegriplig.
Regeringens förslag för lagen om säkerställande av patientsäkerheten vid arbetskonflikt inom hälso- och sjukvården är en karikatyr av lagstiftningsarbetet. Denna lag om patientsäkerhet som avsevärt inkräktar på arbetstagarnas grundläggande rättigheter, det vill säga rätten till stridsåtgärd och personlig frihet och som i praktiken bryter strejken, får inte stiftas. Skälen är många.
Jag börjar med att lagförslaget enbart grundar sig på felaktig och ungefärlig information av arbetskonfliktens motpart om skyddsarbetets otillräcklighet. Vi berättade igår att arbetsgivaren medvetet försett medierna med felaktig information om skyddsarbetet.
I själva verket är det fråga om en laglig strejk där skyddsarbete har beordrats och utförs i tillräcklig mängd, och man förhandlar om behovet av skyddsarbete kontinuerligt. Landets regering, ni bästa ministrar, stiftar i verkligheten en lag om tvångsarbete som riktar sig mot kvinnor, vars enda syfte är att bryta strejken i den kvinnodominerade branschen och beröva dem strejkrätten.
Situationen är helt annorlunda än vid massuppsägningen 2007. Då erbjöds inget skyddsarbete, som nu. Man förhandlar kontinuerligt om skyddsarbetet för tre dagar åt gången, så att det ska möta verkliga behov. Enligt Tehys och SuPers utredningar fanns det i skyddsarbete under strejkens första helg samma eller nästan samma mängd vårdpersonal som under de två vanliga helgerna före strejken.
Lagen har beretts på ett sådant sätt att arbetstagarna och fackorganisationerna som representerar dem inte ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter. I regeringens förslag saknas också fullständigt preciserade påståenden om skyddsarbetets otillräcklighet. Motiveringarna bör innehålla preciserade konkreta exempel på i vilka sjukvårdsdistrikt och enheter eller hur patienters liv och hälsa har äventyrats. I motiveringarna presenteras inte heller uppgifterna som Regionförvaltningsverket har fått av sjukvårdsdistrikten.
Det är klart att sjukhusens normala verksamhet på något sätt störs på grund av strejken. Arbetsgivarna måste vara förberedda på dessa situationer, som ministeriet separat har uppmanat det till bl.a. i sitt styrbrev den 21 mars 2022.
Före man stiftar lagen, som grovt kränker vårdarnas grundläggande rättigheter, bör man till exempel utreda möjligheten att i skyddsarbetet använda de över 8 000 personer som har tjänsteförhållande inom hälso- och sjukvården. En sådan utredning har inte gjorts av arbetsgivaren eller ministeriet, utan de har genast börjat stifta lagen om säkerställande av patientsäkerheten vid arbetskonflikt inom hälso- och sjukvården. Ovan nämnda användning av personer med tjänsteförhållande i skyddsarbetet bör ovillkorligen utredas före man ens kan överväga lagen om tvångsarbete.
Jag påminner också om att ingen för närvarande medlar i den egentliga arbetskonflikten. Tid läggs nu på lagen om tvångsarbete, som bereds utifrån felaktiga och falska uppgifter av arbetsgivaren, det vill säga motparten i arbetskonflikten. Och detta hanteras på ett sätt så att representanterna för vårdarna, som är föremål för kraftiga inskränkningar av de grundläggande rättigheterna, inte ens får tillräcklig tid att förbereda ett svar och höras i deras ärende. Så här kan man inte agera i en rättsstat.
Till sist förmedlar jag hälsningar till er från våra medlemmar, från coronans hjältevårdare – minns ni fortfarande dem? Jag har nämligen fått ett stort antal meddelanden av vårdarna under natten. Det huvudsakliga innehållet är att nu är det nog. Varför längre arbeta i ett yrke som beslutsfattarna i Finland hatar så här mycket?
Förstår ni, ärade ministrar, vad det är ni nu gör om den här lagen träder i kraft?
****
Vid sammanträdet närvarade familje- och omsorgsminister Aki Lindén, kommunminister Sirpa Paatero, finansminister Annika Saarikko, försvarsminister Antti Kaikkonen, inrikesminister Krista Mikkonen, social- och hälsovårdsminister Hanna Sarkkinen och Thomas Blomqvist, minister för nordiskt samarbete och jämställdhet.
Nu i vår förhandlas det om lönerna och övriga arbetsvillkor för personalen inom branschen för social- och hälsovård respektive småbarnspedagogik. Bristen på vårdare har blivit ett allvarligt problem som inte löses, om inte lönerna och arbetsförhållandena i branschen förbättras. Det är en gemensam fråga för alla finländare att få dessa saker i skick. I bloggserien #MeidänKaikkienAsia berättar Tehys experter om förhandlingarna och bakgrunderna till dem.