Småbarnspedagogiken är i en svår kris. Huset brinner redan. För släckningsarbetet ansvarar endast beslutsfattarna, såväl i kommunerna som i riksdagen. Det är helt upp till dem hur mycket pengar vi satsar på småbarnspedagogiken.
Även om barnen borde vara den viktigaste investeringen i vårt samhälle så har man låtit problemen inom branschen bli allt större, även om det inte är kärnfysik att rädda småbarnspedagogiken. Sist och slutligen handlar det om mycket enkla saker: en lön som man klarar sig på och skäliga arbetsförhållanden. Är detta verkligen för mycket krävt för de finländska barnens och småbarnspedagogikens bästa? Det kan det inte vara. I världens lyckligaste land.
Småbarnspedagogiken är enligt lagen varje barns rätt och en del av utbildningssystemet i Finland. Småbarnspedagogikens syfte är bl.a. att främja varje barns uppväxt, utveckling, hälsa och välbefinnande; att stöda barnets förutsättningar för lärande och säkerställa en småbarnspedagogisk miljö som är utvecklande, främjar lärande och är hälsosam och trygg; att trygga ett verksamhetssätt som respekterar barnet och så bestående förhållanden som möjligt för växelverkan mellan barnet och personalen inom småbarnspedagogiken. Målsättningarna är goda och ambitiösa. Våra barn förtjänar precis detta.
Småbarnspedagogiken har en ännu större samhällelig betydelse. En högklassig småbarnspedagogik gör det möjligt för föräldrarna att arbeta och studera. Coronatiden visade hur viktigt det var att daghemmen fortsatte med sin verksamhet även när andra stängde dörrarna. Genom detta kunde kunde social- och hälsovårdspersonalen arbeta och sköta coronapatienter och även andra anställda inom kritiska branscher kunde sköta sina jobb.
Småbarnspedagogikens kris är här och nu, men den har också långtgående konsekvenser. De som drabbas är barnen, föräldrarna, familjerna, personalen, arbetsgivarna. Hela det finska samhället.
Det är inte högklassig småbarnspedagogik att placera överstora grupper i olämpliga lokaler med personal som byts ständigt. Högklassig småbarnspedagogik är att barnet har en egen och trygg grupp med bekanta, utbildade pedagoger som känner barnet och barnets olika behov och har tid att svara på varje barns behov. När situationen är sådan kan föräldrarna lugnt lämna barnet på dagis och fokusera på arbete och studier under dagen när de vet att barnet har det bra. På det sättet ökar arbetets produktivitet.
För många är arbete på ett daghem ett drömjobb. Fortfarande. Och det förvånar mig inte alls. Jag har själv en gång i tiden jobbat på ett daghem och det arbetet gav mig mycket. Numera hör man ändå alltför ofta att arbetet har blivit så tungt att man efter arbetsdagen inte orkar göra annat än återhämta sig och frukta nästa arbetsdag. Det största problemet är bristen på utbildad personal.
Man måste kunna leva på en barnskötares och socionoms lön – såväl i Utsjoki som i Helsingfors. Det måste finnas tillräckligt med personal under hela dagen. Alla yrkesgruppers kompetens måste utnyttjas.
Multiprofessionaliteten är småbarnspedagogikens bärande kraft. Barnskötarnas och socionomernas arbete och kunnande måste värdesättas. Varje anställd har rätt till en möjlighet att göra sitt bästa – varje dag, med varje barn.
Det hjälper inte med några patentmediciner nu. Branschens låga lönenivå och usla arbetsförhållanden måste helt enkelt åtgärdas. Detta är det enda sättet att lösa situationen. Det är inte kärnfysik, eller hur?