I prognostiseringen av utbildningen är det väsentligt att utbildningsbehoven inom branschen bygger på en så bra uppskattning som möjligt av arbetskraftsbehovet i den närmaste framtiden. Det råder en aldrig tidigare skådad vårdarbrist i landet, så varför skulle vi inte kunna öka rejält på antalet nybörjarplatser?
Det har man redan gjort. Exempelvis i fråga om närvårdar- och sjukskötarexamina har man ökat utbildningsplatserna redan tre år i sänder. År 2021 var antalet nya studerande i närvårdarutbildningen ca 600 fler än år 2019 och i sjukskötarutbildningen var ökningen rentav över 900.
Jag håller med prognostiseringsexperterna om att utbildningsantalen alltid ska motsvara arbetskraftsbehovet. Vi måste få tillräckligt med yrkesutbildade personer till social- och hälsovårdsbranschen.
För närvarande kan vi ändå inte i Finland erbjuda arbete som motsvarar den idealbild av ett yrkesetiskt hållbart vårdarbete som studierna ger. Lönenivån som är låg i förhållande till de höga kompetenskraven i arbetet och omständigheterna under vilka arbetet för tillfället görs innebär att nyutexaminerades förväntningar på den framtida karriären smulas sönder.
Enligt vår utredning tänker upp till ca 70 % av alla under 30 år att de inte kommer att orka med arbetet till slutet av karriären. Man bygger en andra våning i huset, trots att fundamenten murknar.
Fördelningen av nybörjarplatser inom utbildningen har en bredare koppling till utbildningspolitiken. En stor mängd finländare i arbetsför ålder arbetar inom social- och hälsovårdsbranschen. Enbart sjukskötarna och närvårdarna uppgår till ca 150 000.
Det är klart att utbildningsantalen inom branschen alltid har varit stora. Till exempel finns det för närvarande ca 49 000 studerande inom närvårdar- och sjukskötarutbildningarna. Om vi ökar antalen ytterligare så finns det snart inte tillräckligt med sökande till andra branscher i våra åldersklasser.
Om vi ökar antalen ytterligare så finns det snart inte tillräckligt med sökande till andra branscher i våra åldersklasser.
Man måste också förstå att alla inte är lämpade för social- och hälsovårdsområdet på grund av arbetets karaktär. Det blir dyrt med olämpliga personer om felen korrigeras först i arbetslivet.
En lösning kunde vara att de utökade utbildningsantalen öronmärks för internationella examensstuderande. Högskolorna planerar att trefaldiga antalet internationella studerande fram till år 2032.
Förslaget är helt ok, förutsatt att man ser till att de som utexamineras får den kompetens och de språkkunskaper som förutsätts av yrkesutbildade personer. Utan dessa kan de inte stanna i Finland som arbetskraft. Om det lyckas så kan detta i någon mån avhjälpa vårdarbristen, men jag tror inte att det är en egentlig lösning.
Vad är då lösningen på vårdarbristen? Vi måste förbättra lönerna inom social- och hälsovårdsbranschen. Det krävande arbetet förutsätter det. Vidare måste arbetsförhållandena utvecklas så att vårdarna har möjlighet att utveckla sin kompetens under hela karriären och sköta arbetet högklassigt i enlighet med alla yrkesetiska principer. Genom att åtgärda dessa grundläggande problem kan man öka branschens förmåga att attrahera och hålla kvar anställda. Om dessa punkter inte är i skick så blir krisen bara värre.
Som svar på frågan ”varför kan man inte lösa vårdarbristen genom att öka utbildningsantalen” kan man konstatera att ”vi ska reparera husets fundament innan vi bygger en andra våning”:
Ökade utbildningsantal realiseras inte som arbetskraft om utexaminerade yrkespersoner inom social- och hälsovårdsbranschen söker sig till andra yrken, vill avstå från sin rätt att utöva yrket eller börjar studera inom en annan bransch.