I sitt regeringsprogram förkunnar Petteri Orpos regering vackra och eftersträvansvärda mål. Regeringen vill bl.a.: stärka demokratin, delaktigheten och förtroendet i samhället, främja likalönsprincipen och jämställdhet i arbetslivet samt vidta effektivare metoder för att förebygga diskriminering på grund av graviditet och familjeledigheter. Därtill vill regeringen åtgärda bristen på social- och hälsovårdspersonal som hotar tillgången till tjänster i välfärdssamhället.
Regeringsprogrammets åtgärder är dock mycket hårda och strider grovt mot målen.
Regeringen tänker i lag införa en allmän linje för lönejusteringar som riksförlikningsmannen eller en förlikningsnämnd inte kan överskrida. Vårdarna kan alltså inte framöver själva genuint förhandla om sina löner, utan den mansdominerade exportbranschen sköter detta för oss.
Löneprogrammen och främjandet av lönejämställdheten förpassas till historien och de kvinnodominerade låglönebranscherna placeras i en evig lönefälla.
Samtidigt mister riksförlikningsmannen sitt viktigaste verktyg för att lösa arbetskonflikter. Vad månne man gör på Bulevarden i framtiden, när förlikningsmannens arbete i praktiken har gjorts omöjligt? Kanske man då bara dricker det berömda vattnet, eftersom det enligt lagen är obligatoriskt att delta i förlikning.
I enlighet med nordisk praxis tänker regeringen begränsa utövandet av rätten till politiska arbetskonflikter till att gälla demonstrationer som pågår högst ett dygn. Åtgärden ger regeringen ”fria händer” att försämra arbetstagarnas lagstadgade rättigheter, utan rädsla för effektiva och för regeringen uppenbart obekväma protester.
Det intressanta är att inget nordiskt land torde ha lagstiftning om en sådan ”nordisk praxis” som planeras i Finland. Regeringen har planerat driva igenom detta förslag först, så att den i lugn och ro (utan otrevliga demonstrationer) kan genomföra de övriga planerade försämringarna som drabbar arbetstagare, alltså bl.a.:
- Att stifta en tvångsarbetslag om skyddsarbete för vårdbranschen, om vi ändå tänkte strejka för bättre löner.
- Att göra det möjligt för arbetsgivare att ingå visstidsavtal för ett år utan särskilda grunder, vilket oundvikligen ökar diskrimineringen på grund av graviditet.
- Att sänka tröskeln för personbaserad uppsägning, även om den redan i nuläget är på europeisk medelnivå och lägre än i Sverige.
- Att göra den första sjukfrånvarodagen oavlönad, vilket inom social- och hälsovårdsbranschen kan leda till situationer som äventyrar patienters liv. ”Arbetskarl”Putkonen ska veta att vårdarna redan bereder sig på att försämringsförslaget antagligen dyker upp också i kollektivavtalsförhandlingarna i och med lagändringen. Vi är inte helt bakom flötet. Behovet av lagändringen är mycket förvånande eftersom den enligt Putkonen endast skulle gälla ca 10 % av löntagarna och uttryckligen dem som är i den svagaste ställningen och inte omfattas av kollektivavtal. Tehy efterlyser en mycket noggrann bedömning av lagändringens nödvändighet och konsekvenser.
- Att förkorta tiden för meddelande om permittering och lönebetalningsskyldighet till 7 dygn trots kollektivavtalsbestämmelserna.
- Att försvaga även många andra arbetsvillkor, såsom att möjliggöra lokala avtal utan en förtroendeman, att begränsa samarbetslagens tillämpningsområde och att slopa återanställningsskyldigheten i företag med under 50 personer.
Därtill vill regeringen begränsa rätten till arbetskonflikter, bl.a. genom att begränsa möjligheterna till stödstrejker, genom att femfaldiga maximiböterna för olagliga arbetskonflikter och genom att föreskriva om personligt ersättningsansvar för anställda för deltagande i en olaglig arbetskonflikt.
Tänker regeringen kontrollera åtgärdernas laglighet?
Regeringens beslut har långtgående konsekvenser. Samhället – dvs. medborgarna – bör vara beredda på att vårdbranschens förmåga att locka och hålla kvar personal inte blir bättre med dessa åtgärder. Försämringarna av arbetsförhållandena och förhandlings- och arbetskonfliktsrättigheterna kommer utan tvekan att förvärra vårdarbristen och göra krisen inom social- och hälsovårdsbranschen och det småbarnspedagogiska området djupare på ett sätt som alldeles konkret påverkar medborgarnas tjänster.
Det är skäl för regeringen att kontrollera de planerade åtgärdernas laglighet. Många av skrivningarna som gäller rätten till förhandlingar och arbetskonflikter verkar strida mot internationella konventioner som är bindande för Finland.
Det är klart att Tehy och hela fackrörelsen kommer att göra allt de kan för att regeringsprogrammets skrivningar, som på ett aldrig tidigare skådat sätt försämrar arbetstagarnas ställning, aldrig får se dagens ljus.
Liksom i sagan om kejsarens nya kläder behöver även denna berättelse någon som säger sanningen. Det är fackrörelsens uppgift.
Regeringsprogrammets åtgärder blottar den nakna sanningen. De stärker inte demokratin, främjar inte likalönsprincipen och jämställdheten och förbättrar verkligen inte social- och hälsovårdsbranschens och det pedagogiska områdets förmåga att locka personal. Tvärtom.