Den så kallade svenska modellen, som marknadsförts i bakgrunden till lönegropslagen, innebär att man inte skulle avtala om löneökningar i skötarnas kollektivavtal, utan de skulle förhandlas lokalt inom välfärdsområdena. Den svenska modellen motiveras även med att man skulle kunna allokera mer av de kollektivavtalsenliga löneökningarna till skötare än till andra yrkesgrupper. Detta är orealistiskt prat och i det identifieras inte det aktuella läget för avtal inom den offentliga sektorn.
På skötare inom välfärdsområdena tillämpas SH-avtalet. Under det avtalet är andelen skötare av alla arbetstagare så stor, att en ojämn allokering av löneökningar inom detta avtal i praktiken innebär förflyttning av löneökningen från en skötare till en annan. Medlaren skulle tvingas till detta av lönegropslagen. Lönegroparna skulle kvarbli hos skötarna.
Inom välfärdsområdena höjs inte lönerna ens av arbetskraftsbrist
Regeringens grundläggande påstående är att arbetsmarknaden är en fri marknad och att arbetskraftbrist höjer lönerna, vilket innebär att arbetsgivarna skulle höja lönerna. Men hur skulle det ens kunna bli så, när välfärdsområdena i egenskap av arbetsgivare inte har något ekonomiskt rörelseutrymme?
Det hjälps inte att det är arbetskraftbrist eller marknadskrafterna har inte någon inverkan när staten mikrohanterar välfärdsområdenas verksamhet med lagar och samtidigt tvingar välfärdsområdena att med alla medel skära ned på sina kostnader. Inom välfärdsområdena finns helt enkelt inte något ekonomiskt rörelseutrymme för att avtala lokalt om lönerna eller frivilliga höjningar ur gropen.
Nu till och med utreder välfärdsområdena sina ansvarsområden, då de tvingas välja vilken lagstiftning som ska brytas, då det inte finns pengar. Pratet för välfärdsområdenas del om marknadskrafternas inverkan på lönerna eller ”arbetsgivarens egen lönepolitik” med frivilliga lönelösningar är skrattretande, då en implementering av sådant i välfärdsområdenas budgetar skulle bryta mot lagen.
Beslutsfattarnas mikrohantering äter upp välfärdsområdenas verkliga rörelseutrymme
Välfärdsområden har inte någon möjlighet att skaffa medel till sina behov, då de inte har beskattningsrätt eller någon annan av den offentliga sektorns vanliga möjligheter att öka sina inkomster.
När en uppsättning politiker på statlig nivå mikrohanterar välfärdsområdenas uppgifter, beslutar samtidigt en annan uppsättning politiker på kommunal och regional nivå om deras pengar. Ingen varken tittar på helheten eller tar ansvar för den. I den här ekvationen har välfärdsområdena inte något ekonomiskt rörelseutrymme att sköta sin lönesättning med sina egna lösningar.
Även om välfärdsområdenas nuvarande underskottsproblem skulle lösas med besparingar under de kommande åren, förändrar det ingenting i helhetsbilden. Om finansieringsstrukturen för välfärdsområdena inte åtgärdas, kommer de också i fortsättningen att vara på nåd av kostnads- och utgiftslösningar som har utarbetats av andra. I den här verksamhetsmiljön har välfärdsområdena inte ens teoretiska möjligheter att följa den svenska modellen.
Resonemanget om den svenska modellen som en lösning på framtida löneproblem inom den offentliga hälso- och sjukvården är tomt prat.
Den för skötare i Finland förödande lönegropslagen kan inte stiftas genom att motivera den med den svenska modellen eller något annat löst prat.
