Beslutsfattarna i välfärdsområdena har ett stort ansvar för vården av områdets invånare. Därför måste de hålla fast vid utbildad och kompetent arbetskraft.
Arbetskraftsbristen löses inte genom att försämra kompetensen
Vårdarbristen försöker man åtgärda med vårdbiträden och läroavtalsstuderande, men de har inte tillräcklig kompetens för att utföra närvårdarens uppgifter. Utan erforderlig utbildning äventyras klient- och patientsäkerheten. Behandlingsfel orsakar mänskligt lidande och ökar i slutändan kostnaderna inom branschen.
Beslutsfattarna verkar inte förstå kraven inom vårdarbete. Vård dygnet runt, serviceboende och hemvård är tunga och kräver stark yrkeskompetens. Äldre har ofta många sjukdomar och man kan först få tillgång till serviceboende när situationen är riktigt svår. Detta är inte något lätt pyssel!
Uppskattningen för vårdarbete sjunker
Förslappningen av behörighetskraven talar sitt tydliga språk: vårdarbete uppskattas inte. Tron på att "vem som helst kan vårda" undergräver branschens attraktivitet. När kompetensnivån sänks, blir det allt färre kvalificerade vårdare, och arbetsbelastningen ökar för dem som fortfarande orkar stanna kvar i branschen.
Läkemedelssäkerheten och nödsituationer kräver utbildad personal
Läkemedelsbehandling kan inte överlåtas till outbildade. Även om den läkemedelsansvariga sjukskötaren delar ut läkemedlen, vem följer då deras effekter om hen inte är närvarande? Snabbutbildningar ger inte vårdbiträden den nödvändiga kompetensen, och läkemedelsfel kan leda till att patientens tillstånd försämras och till att akutmottagningar blir överbelastade.
Även i nödsituationer kan bristen på utbildning vara ödesdiger. Variation i medvetandenivån kan signalera om ett allvarligt problem, men med kort utbildning känner man inte igen dessa situationer. Detta kan leda till fördröjningar i vården, onödiga ambulansutryckningar och i värsta fall allvarliga komplikationer.
Språkförbistringar kan äventyra vården
Kommunikation utgör grunden till vårdarbetet. Om vårdaren inte kan finska eller svenska tillräckligt bra, blir dokumentationen och klientkommunikationen lidande. Enligt Patientförsäkringscentralen skulle mer än hälften av skadetillbuden kunna ha förhindrats med bättre dokumentation och kommunikation.
Att kompromissa om behörighetsvillkoren löser inte problemet – det förvärrar det. Inom vårdarbete kan man inte ta genvägar. Nu behövs det förnuft, inte mer av dessa dåraktigheter!
